Jag älskar julen!!

Jag har svårt att förstå folk som inte gillar julen. Okej om man har haft tragiska julminnen under barndomen eller så, men har man som jag haft mysiga, harmoniska jular men inte gillar julen i vuxen ålder för att man t.ex. anser att det är ett kommersiellt jippo så förstår jag det inte. Vi måste ha vissa tillfällen på året då vi skämmer bort oss själva och våra nära och kära lite extra! Skulle det inte bli fruktansvärt tråkigt annars?
En del påstår att de inte behöver en speciell dag på året för att ge bort presenter. Jag kanske är lat, men jag behöver det verkligen! När sjutton skulle det annars bli av?
Andra drar upp ekonomiska problem. Det har jag verkligen förståelse för, men det är ingen anledning för att inte gilla julen. Det behöver inte vara dyrt, gör julklapparna och annat själv!

Jag är så glad för att vi i min familj INTE har sagt att "i år skippar vi julklapparna" som verkar vara så populärt i andra familjer när barnen har blivit lite äldre. Och jag kommer ALDRIG säga till mina framtida barn och barnbarn att jag inte vill ha några julklappar! Det tycker jag hör julen till och det är så roligt och mysigt att se vad andra har hittat på till en, och att se vad de tycker om sina paket!

Jag har likväl svårt att förstå mig på de som åker utomlands just över julen. Jag åker gärna till något varmare ställe resten av vintern, men just på julen vill jag ha snö, levande ljus och mörka kvällar, inte sitta på någon playa med en paraplydrink.

B...B...Baranysalen

Har haft en stressig period och mitt tal känns dåligt. Var med om en jobbig sak nyss. Jag skulle köpa en kursbok till författarpris på sjukhuset. Kursadministratören skulle sitta i ett rum nära en sal som hette Baranysalen. Det var svårt att hitta dit och till slut fick jag fråga en person jag stötte på. B är en svår bokstav och det i kombination med att jag inte visste hur Baranysalen skulle uttalas gjorde att jag fastnade ordentligt på B...B...B. Kvinnan mittemot mig såg vänlig ut men trodde felaktigt att jag skulle till Öron-näsa-halskliniken. Hur hon kunde koppla ihop det vet jag inte, kanske för att den kliniken är en stor del av den avdelning jag var på. Så jag fick börja om på B...B...B, sådär så att man trycker på så hårt att man tror att man ska sprängas pga lufttrycket. Kvinnan sa "Men ta det luuuuugnt". Till slut fick jag fram det, med fel uttal såklart och kvinnan följde med mig en bit och gav mig intruktioner att gå en trappa upp. När jag tackade och skyndade mig upp sa hon oroat "KLARAR du dig nu?".

Jag vet att hon bara försökte vara vänlig och jag är tacksam för hjälpen men när folk tror att det är nåt allvarligt fel på en så att man knappt klarar sig själv är inte självförtroendet på topp.
Var med om något liknande i affären en gång när jag med stor möda skulle fråga efter tändstickor, kassatjejen frågade om jag höll på att svimma...

Hursomhelst, jag fick boken, även om kursadministratören också fyllde i och hade sig.

Jag kan fortfarande inte förstå hur folk inte kan förstå att detta är ett problem, "det gör väl inget att du hakar upp dig lite ibland" säger dom. Visst det finns krig och svält och cancer, men i mitt vardagliga liv är alla andra problem småpotatis jämfört med stamningen. Man känner sig handikappad och underlägsen jämt, jämt.

"Det är inte fel att vilja ha perfekta människor"

Uppe i natten och kan inte sova. Internet i mobilen gjorde att jag blev intresserad av flera artiklar angående Downs syndrom och abort. Aftonbladet har publicerat en artikel med någon jäkla tomte, Tännsjö, som bär titeln filosof:

"Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.
– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar."

Jag brukar inte känna mig politiskt intresserad i vanliga fall men är inte det här på gränsen till nazism? Jag skulle kunna likställa stamning med dyslexi, är jag en svag människa som man borde ha valt bort om man hade vetat det då? Det här är utan konkurrens den mest idiotiska "expert"artikel jag läst. Varför skulle man sträva efter att alla ska vara likadana?

Dagens sanning

Man känner sig så korkad, seg och otillräcklig när man inte kan hänga med i samtalstempot som alla andra.

Nu måste jag skriva av mig, för att få ur en sak ur min hjärna.

Jag har ju som sagt en bättre period med talet nu och jag försöker att inte tänka så mycket, men det är klart man är rädd för att flytet bara ska försvinna. Idag när jag skulle beställa mat så kände jag att jag kom tillbaka till det där hårda talet, där jag inte tillåter mig själv att ta det lugnt med pauser utan vill få fram det jag ska säga så fort som möjligt. Vilket alltid resulterar i att jag måste spänna mig ännu mer och använda tricks som att rycka med kroppen för att komma vidare. Nu ska jag inte älta det här men jag fick en stark känsla av två helt olika sätt att prata på.

Detta sättet, där jag aldrig kan vara säker på om eller hur jag ska få fram det jag vill säga, där jag liksom måste rycka och stöta fram orden. Där man bara orkar säga det absolut nödvändigaste, eftersom man är helt slut av all kamp. Där jag inte kan prata på ett sätt som speglar min personlighet, jag är låst av kämpandet och naturliga gester och tonfall mm finns bara inte.

Eller det sätt som jag lyckligtvis har fått ta del av denna månad, där jag känner mig som en helt annan person. Inte som att jag spelar någon jag inte är utan att jag verkligen kan vara den jag är. Där jag kan prata utan att rycka till och spänna mig. Jag stammar absolut, men det är inte så gravt att jag verkligen måste kämpa. Jag orkar säga det jag vill och även sånt som inte är helt nödvändigt, men som jag känner för att säga. Sånt som kan hjälpa till för att visa vem JAG är.

Denna bättre period beror på min vistelse på ett läger i England med andra som stammar. Där fick jag någon sorts uppenbarelse. Trots alla stamningsläger och kurser jag har varit på har jag ALDRIG känt att jag faktiskt har rätt att ta den tid jag behöver för att prata och kräva att andra ska lyssna på mig. Tror att jag har uppnått en viss mognad nu, för att se saker som jag bara inte kunde se innan.

Mitt främsta mål nu är att hålla mig lugn så jag behåller det här talet. För det är en enorm skillnad i livskvalitet att stamma måttligt och att stamma gravt!!

Inatt jag drömde...

Jag har faktiskt en lite bättre period med stamningen nu (peppar peppar, ta i trä!). Men jag har aldrig drömt (på nätterna) så mycket om jobbiga stamningssituationer som nu. Det är som att en ond djävul sitter inne i mig och inte vill tillåta mig att glädjas eller att prata bättre.

Det här drömde jag inatt:

Jag var tillbaka på Ikea restaurangen och det var en otroligt stressig dag. En av cheferna kallade tom till ett kort möte mitt i all stress och uppmanade oss att jobba fortare. Jag flängde runt för att hinna med en miljon saker på samma gång då en kvinnlig kund stoppade mig med ett "Ursäkta". Jag stannade naturligtvis upp, men suckade lite inombords.

- Jag har råkat lämna min cykel utanför lagret och jag undrar om du kan hämta den åt mig. Du har väl tillgång till en genväg dit. Den har en korgväska i cykelkorgen.

Det var all information jag fick och jag blev väldigt förbryllad över den märkliga uppgiften. Jag öppnade munnen för att säga något, men inget ljud kom ut. Jag stängde den igen och gick i stället lydigt mot lagret. Det var sant att jag hade en genväg dit, så jag kom ut i friska luften rätt snart. Problemet var att det stod massor med cyklar där. Jag sprang runt som en vettvillig för att kolla efter en korgväska men hittade ingen. Jag sprang tom vidare mot cyklarna på framsidan. Där hittade jag ett par korgväskor men insåg att jag hade ju ingen aning om färg på vare sig cykel eller väska. Paniken växte när jag tänkte dels på att jag måste skynda mig tillbaka och försöka förklara för kvinnan, dels på alla arbetsuppgifter jag hade varit tvungen att lämna som var otroligt brådskande.

När jag kom tillbaka, andfådd och stressad till vansinne stod kvinnan vid salladsbuffén och såg märkbart irriterad ut över att ha fått vänta så länge. Jag skyndade mig fram till henne.
- Dddddd---
- Hittade du den?
- Eh --- Dddddd ---
Jag kämpade för att kunna säga "Det fanns några cyklar med korgväskor, men jag visste ju inte vilken färg det var på din". Men meningen kändes oöverstiglig, jag hade ju inte ens fått fram ord nummer ett! Jag försökte få fram ordet genom att rycka till med kroppen och att andas häftigt; att försöka lugna ner mig var inget alternativ, det skulle ta timmar, om inte dagar, innan jag skulle känna minsta lugn igen... Men ryckningarna och andetagen gjorde naturligtvis bara att jag låste mig ännu mer. Efter kanske 15 sekunders kämpande utan resultat sa kvinnan i skarp ton:
- Hittade du den, ja eller nej?
Varken ja eller nej var ett bra svar.
- Eh --- alltså --- ddddDDDDDD ---
Jag kämpade så jag kände att jag snart skulle få en total blackout och ramla till marken.
Kvinnan suckade.
- Jaja, jag får väl kolla efter den själv då.
Och med de orden trippade hon iväg.


Som sagt var detta en dröm, men realistiskt (för mig) är ändå den totala talblockeringen vid extrem stress, det extrema kämpandet med orden, och möjligen även hennes reaktion.

Härlig dröm va?

popularitet

Jag har alltid velat vara omtyckt av alla. Även av folk jag egentligen inte tycker är så värst trevliga och kul att umgås med. Men jag har insett hur mycket energi jag har slösat på det genom att bry mig extremt mycket om vad sådana människor tycker om mig. Jag har insett att man inte kan gå ihop med alla. Det känns skönt att ha kommit fram till den insikten, hädanefter ska jag bara lägga energi på folk jag själv tycker om! :-)

notering

"Att tvingas stå och försöka pressa ut orden under social press kan kännas oerhört förnedrande."

Hittade denna mening på ett diskussionsforum och det är SÅ sant! Precis det här har jag velat säga när folk undrar varför man mår så dåligt över det, men jag har inte funnit de rätta orden.

ringa

Jag var tvungen att ringa två samtal idag, angående en flygresa som verkade helt omöjligt att få boka på nätet. Spenderade dock tre timmar vid datorn igår kväll just för att slippa ringa.
Jag fick till slut det jag ville, och det kanske kan tyckas vara det viktigaste. Men att kämpa med varje ord, ibland stavelse, inte kunna ta in någon ny luft, inte ha förmåga att släppa en jobbig blockering, inte kunna bli förstådd när man säger sitt efternamn förrän typ femte gången är jobbigt. Faktiskt. Dessutom tyckte jag att jag tog det ganska lugnt, men orden låser sig meddetsamma i halsen eller bröstkorgen. Jag finner verkligen ingen väg ut ur det här.

Jobbigt...

Idag var jag med om en för mig svår situation med en grupp på ungefär 10 nya människor. Jag kände att min andning flög upp i halsgropen och det gick liksom inte att "andas ner" den. Jag skakade i hela kroppen också. När jag skulle prata inför alla, försökte jag verkligen lugna ner mig och tog (fantastiskt nog) en paus innan jag började prata. Men jag kände mig liksom helt låst i bröstkorgen och orden ville inte komma ut. Jag fick verkligen tvinga ut dem genom att pressa hårt på ljuden. Det blev mycket hårda förlängningar t.ex. mmmMMMMycket. När jag har fått ut ett ord efter mycken ansträngning fastnar jag lika hårt på nästa. Och nästa. Och nästa.
Det är verkligen svårt att få fram vad man egentligen tycker och känner och tänker. Om jag har tänkt ut att jag ska säga tre meningar så kanske jag sammanfattar det till en mening. Med mycket mindre nyanser och personlighet. Skönt att få skriva.

Sarah DF

Jag har faktiskt ändrat mig angående Sarahs Dawn Finers låt. Skrev i ett tidigare inlägg att låten var megatråkig, men efter att ha lyssnat på den på radio tycker jag som många andra att den är fiiiin. Så kom jag på vad det var för fel. Jag gillar helt enkelt inte den stora indiska saken hon har på sig. Kombinerat med de stora armrörelserna ser hon ut lite som en galen sektledare tycker jag.
Gud, vad jag är ytlig...

Stela svenskar

Egentligen tycker jag att det är skönt att bo i "stela" Sverige. Jag är inte så jättepigg på att prata med främlingar på bussen utan tycker det är skönt att få sitta tyst för sig själv. Men häromdagen hände något som fick mig att känna att vi svenskar kanske är lite väl stela.
Jag var i Stockholm och satt på tunnelbanan, med hörlurar i öronen. Bakom mig stod en man av utländskt ursprung och spelade dragspel. Jag tog ur lurarna, det lät riktigt bra, han var duktig. När han hade spelat klart bugade han sig och sa "tack tack". Ingen tog någon notis om honom. Han såg inte direkt ledsen ut, snarare verkade det som att han hade fått den reaktion han hade förväntat sig. Jag tyckte ändå lite synd om honom, så jag ignorerade min blyghet och gav honom en liten applåd. Han lyste upp litegrann och gick fram till mig med en plastmugg. Ja, det hade man ju kunnat ana, men visst var han värd några mynt för sin musikaliska talang.
Det kändes lite som att jag hade gjort en god gärning efteråt, inte med pengarna, utan med uppmärksamheten...

Melodifestivalen

Imorgon vill jag att Lili & Susie samt Amy Diamond ska gå vidare till Globen. Tycker de andra låtarna är så trista. BWO ska inte göra ballader, Dawn Finers vackra röst kompenserar tyvärr inte den megatråkiga låten och Caroline af Ugglas ska vi inte tala om... Det verkar som att folk gillar henne för att hon "vågar vara annorlunda". Vad är det egentligen i sig som är så bra med att vara annorlunda? Annorlunda fast utan sångröst, blir det ändå bra??
Star Pilots låt är rätt bra men det är ju en megakopia på Velvets låt "Take my body close" och ett gäng andra låtar, så ut med dom!

Jag mår bättre när jag är sjuk

Ja, ni läste rätt. Jag mår bättre. Psykiskt. För när jag känner mig sjuk, typ hängig, förkyld, så blir jag liksom loj på ett sätt som blir positivt. Jag har inte lika höga krav på mig själv, orkar inte älta alla misslyckanden och framför allt har jag inte lika stort fokus på stamningen. Jag pratar fortfarande svindåligt, men idag gick det ändå något bättre än vanligt tycker jag. För att jag inte orkade bry mig.
Nu tänker ni "men låt bara bli att tänka i alla situationer så är problemet löst". Jag hävdar att om det var så enkelt skulle det knappast vara något problem. Jag är så spänd, nervös och liksom på min vakt hela tiden. när jag är pigg och frisk.
Jag vet att det låter helt knäppt och naturligtvis vill jag inte gå omkring och vara sjuk jämt, men jag tyckte att det var en intressant iakttagelse.

2 intressanta saker folk har sagt om stamningen

1. En gång i tonåren frågade en kompis pappa mig, inte alls elakt utan nyfiket, om jag alltid hade haft svårt att säga hela ord. För jag stammade ju inte (tyckte han). Även om det var lite korkat sagt, eftersom stamning kan yttra sig på väldigt många olika sätt, så var det ändå intressant, för det är ungefär så jag känner. Mitt problem är inte att jag upprepar så mycket, eller liksom halkar på orden som de flesta kanske förknippar med stamning. Jag har mycket riktigt problem med att säga hela ord, ofta blir talet upphackat i mindre delar för att jag får så mycket hårda och långa blockeringar på nästan varje stavelse.

2. Nyligen var det en på jobbet som sa att han vid ett tillfälle hade hört mig prata nästan helt flytande och att det var kul att få höra hur min röst egentligen låter. Det tycker jag också var intressant, för jag har verkligen så svår stamning i de flesta situationer och har dessutom svårt att få till någon styrka i rösten att man inte kan höra hur jag egentligen låter. Sorgligt men intressant.

Tortellini

Det kan verkligen vara skrattretande när man öppnar en 3-4 portioners förpackning och själv bedömer det räcka till max 2 portioner. Knorr tycker tydligen att 210 g tortellini bör kunna räcka åt 4 personer. Hmm...kanske om man kör med tallriksmodellen med halva tallriken sallad, men det kan väl ingen vuxen människa bli mätt på - eller? Ack, det är såna här djupa frågor som får en att ligga sömnlös om nätterna.

Köpa bläckpatron

Jag har nyss varit på Clas Ohlson och köpt bläck. Hittade inte det jag skulle ha så jag var tvungen att fråga. Jag tänkte göra det så enkelt som möjligt och bara säga "Jag hittar inte den här" och hålla upp min gamla patron jag hade med mig för att kunna jämföra. Och bara de fem små orden vållade mycken ansträngning. Jag har märkt att när jag väl har börjat en mening i en hyfsat svårt situation så finns det ingen chans att jag kan stanna upp och ta ett riktigt andetag mitt i när jag behöver. I stället börjar jag andas in hetsigt, nästan hyperventilerar samt håller andan. Dessutom försvinner vissa bokstäver i orden för att det blir såna kraftiga avbrott.
Så den meningen lät ungefär såhär.
.... .... J j jjjjag hi(hhh)ar in(hhh)e den (hhh) här.
(hhh)= hetsandas, håller andan

Vissa tycker då att "huvudsaken är ju att du till slut fick det du ville" och det är ju välmenat, och så klart är det inte så lätt för dem att veta vad man ska säga. Men jag kan verkligen inte tycka det, för det leder till så mycket tråkiga saker.
1. Jag känner mig mer spänd och mår sämre än jag gjorde innan jag pratade
2. Lyssnaren har svårt att uppfatta vad jag säger och måste ställa en massa följdfrågor
3. Jag hör på mig själv att jag låter väldigt spänd, stressad och nästan irriterad när jag pratar, och det kan ju leda till missförstånd om mig som person

Det här är tyvärr mitt normala sätt att prata och det känns så tråkigt att man inte kan säga saker på det sätt man vill och som visar ens personlighet.

Stamningen på jobbet

Har jobbat i helgen, Ikearestaurangen. Där blir det ju en hel del pratande och det är väldigt jobbigt eftersom jag alltid är så stressad där. Jag tycker det är så störigt när folk frågar saker utan att lyssna på svaret. Ett exempel från idag:
Kund - Vad är det här för mat?
Jag - Eh, eh (Försöker att ladda upp för att kunna få fram "kåldolmar")
Kund - Jaha, biff.
Jag - Eh, eh (Försöker ladda upp för att förklara att det inte alls är biff)
Kund- (Tar fram pengar och betalar utan att bry sig om att lyssna på mig)
Jag (Ger upp)

Stammar gör man i stressade och nervösa sammanhang. folk som slutar inta komjölk brukar sluta stamma.

Haha, vilka dumma människor det finns. Tog dock bara det här "citatet" från nåt forum, så vet inte hur seriös personen i fråga var. Men kunde inte låta bli att kopiera.

Jag mår verkligen dåligt av min stamning nu. Får blockeringar i princip på vartenda ord (förutom i samtal med de allra närmaste). Blockeringarna gör att jag får panik och använder alla tänkbara knep för att komma ur dem. Jag stampar med foten, rycker med kroppen och andas hetsigt. Pressar hårt på orden tills jag får helt slut på luft, håller andan, blundar, spänner hela kroppen, blåser upp kinderna på t.ex. b-ljud; allt för att tvinga fram orden som inte verkar vilja komma av sig självt. Varför gör jag såhär mot mig själv? Har även svårt att ”hålla ihop” ord och meningar, och det gör att talet blir upphackat och osammanhängande. Och så har folk mage att undra hur jag kan tycka att stamningen är ett så stort problem! Oroar mig för stamningen och de tricks de för med sig kanske 90% av all min vakna tid. Tricks som jag skäms jättemycket för, men verkligen inte kan kontrollera.
Har tappat lusten att tala och att umgås med folk. Känner att jag har utvecklat någon form av social fobi, inte minst ger den sig till känna när jag nu har börjat en ny utbildning. Blir alldeles illamående och gråtfärdig bara av att sitta i klassrummet med 30 pers och vara rädd att KANSKE behöva prata. Eller det är inte rädsla, det är panik!