Nu måste jag skriva av mig, för att få ur en sak ur min hjärna.

Jag har ju som sagt en bättre period med talet nu och jag försöker att inte tänka så mycket, men det är klart man är rädd för att flytet bara ska försvinna. Idag när jag skulle beställa mat så kände jag att jag kom tillbaka till det där hårda talet, där jag inte tillåter mig själv att ta det lugnt med pauser utan vill få fram det jag ska säga så fort som möjligt. Vilket alltid resulterar i att jag måste spänna mig ännu mer och använda tricks som att rycka med kroppen för att komma vidare. Nu ska jag inte älta det här men jag fick en stark känsla av två helt olika sätt att prata på.

Detta sättet, där jag aldrig kan vara säker på om eller hur jag ska få fram det jag vill säga, där jag liksom måste rycka och stöta fram orden. Där man bara orkar säga det absolut nödvändigaste, eftersom man är helt slut av all kamp. Där jag inte kan prata på ett sätt som speglar min personlighet, jag är låst av kämpandet och naturliga gester och tonfall mm finns bara inte.

Eller det sätt som jag lyckligtvis har fått ta del av denna månad, där jag känner mig som en helt annan person. Inte som att jag spelar någon jag inte är utan att jag verkligen kan vara den jag är. Där jag kan prata utan att rycka till och spänna mig. Jag stammar absolut, men det är inte så gravt att jag verkligen måste kämpa. Jag orkar säga det jag vill och även sånt som inte är helt nödvändigt, men som jag känner för att säga. Sånt som kan hjälpa till för att visa vem JAG är.

Denna bättre period beror på min vistelse på ett läger i England med andra som stammar. Där fick jag någon sorts uppenbarelse. Trots alla stamningsläger och kurser jag har varit på har jag ALDRIG känt att jag faktiskt har rätt att ta den tid jag behöver för att prata och kräva att andra ska lyssna på mig. Tror att jag har uppnått en viss mognad nu, för att se saker som jag bara inte kunde se innan.

Mitt främsta mål nu är att hålla mig lugn så jag behåller det här talet. För det är en enorm skillnad i livskvalitet att stamma måttligt och att stamma gravt!!

Inatt jag drömde...

Jag har faktiskt en lite bättre period med stamningen nu (peppar peppar, ta i trä!). Men jag har aldrig drömt (på nätterna) så mycket om jobbiga stamningssituationer som nu. Det är som att en ond djävul sitter inne i mig och inte vill tillåta mig att glädjas eller att prata bättre.

Det här drömde jag inatt:

Jag var tillbaka på Ikea restaurangen och det var en otroligt stressig dag. En av cheferna kallade tom till ett kort möte mitt i all stress och uppmanade oss att jobba fortare. Jag flängde runt för att hinna med en miljon saker på samma gång då en kvinnlig kund stoppade mig med ett "Ursäkta". Jag stannade naturligtvis upp, men suckade lite inombords.

- Jag har råkat lämna min cykel utanför lagret och jag undrar om du kan hämta den åt mig. Du har väl tillgång till en genväg dit. Den har en korgväska i cykelkorgen.

Det var all information jag fick och jag blev väldigt förbryllad över den märkliga uppgiften. Jag öppnade munnen för att säga något, men inget ljud kom ut. Jag stängde den igen och gick i stället lydigt mot lagret. Det var sant att jag hade en genväg dit, så jag kom ut i friska luften rätt snart. Problemet var att det stod massor med cyklar där. Jag sprang runt som en vettvillig för att kolla efter en korgväska men hittade ingen. Jag sprang tom vidare mot cyklarna på framsidan. Där hittade jag ett par korgväskor men insåg att jag hade ju ingen aning om färg på vare sig cykel eller väska. Paniken växte när jag tänkte dels på att jag måste skynda mig tillbaka och försöka förklara för kvinnan, dels på alla arbetsuppgifter jag hade varit tvungen att lämna som var otroligt brådskande.

När jag kom tillbaka, andfådd och stressad till vansinne stod kvinnan vid salladsbuffén och såg märkbart irriterad ut över att ha fått vänta så länge. Jag skyndade mig fram till henne.
- Dddddd---
- Hittade du den?
- Eh --- Dddddd ---
Jag kämpade för att kunna säga "Det fanns några cyklar med korgväskor, men jag visste ju inte vilken färg det var på din". Men meningen kändes oöverstiglig, jag hade ju inte ens fått fram ord nummer ett! Jag försökte få fram ordet genom att rycka till med kroppen och att andas häftigt; att försöka lugna ner mig var inget alternativ, det skulle ta timmar, om inte dagar, innan jag skulle känna minsta lugn igen... Men ryckningarna och andetagen gjorde naturligtvis bara att jag låste mig ännu mer. Efter kanske 15 sekunders kämpande utan resultat sa kvinnan i skarp ton:
- Hittade du den, ja eller nej?
Varken ja eller nej var ett bra svar.
- Eh --- alltså --- ddddDDDDDD ---
Jag kämpade så jag kände att jag snart skulle få en total blackout och ramla till marken.
Kvinnan suckade.
- Jaja, jag får väl kolla efter den själv då.
Och med de orden trippade hon iväg.


Som sagt var detta en dröm, men realistiskt (för mig) är ändå den totala talblockeringen vid extrem stress, det extrema kämpandet med orden, och möjligen även hennes reaktion.

Härlig dröm va?

popularitet

Jag har alltid velat vara omtyckt av alla. Även av folk jag egentligen inte tycker är så värst trevliga och kul att umgås med. Men jag har insett hur mycket energi jag har slösat på det genom att bry mig extremt mycket om vad sådana människor tycker om mig. Jag har insett att man inte kan gå ihop med alla. Det känns skönt att ha kommit fram till den insikten, hädanefter ska jag bara lägga energi på folk jag själv tycker om! :-)