B...B...Baranysalen

Har haft en stressig period och mitt tal känns dåligt. Var med om en jobbig sak nyss. Jag skulle köpa en kursbok till författarpris på sjukhuset. Kursadministratören skulle sitta i ett rum nära en sal som hette Baranysalen. Det var svårt att hitta dit och till slut fick jag fråga en person jag stötte på. B är en svår bokstav och det i kombination med att jag inte visste hur Baranysalen skulle uttalas gjorde att jag fastnade ordentligt på B...B...B. Kvinnan mittemot mig såg vänlig ut men trodde felaktigt att jag skulle till Öron-näsa-halskliniken. Hur hon kunde koppla ihop det vet jag inte, kanske för att den kliniken är en stor del av den avdelning jag var på. Så jag fick börja om på B...B...B, sådär så att man trycker på så hårt att man tror att man ska sprängas pga lufttrycket. Kvinnan sa "Men ta det luuuuugnt". Till slut fick jag fram det, med fel uttal såklart och kvinnan följde med mig en bit och gav mig intruktioner att gå en trappa upp. När jag tackade och skyndade mig upp sa hon oroat "KLARAR du dig nu?".

Jag vet att hon bara försökte vara vänlig och jag är tacksam för hjälpen men när folk tror att det är nåt allvarligt fel på en så att man knappt klarar sig själv är inte självförtroendet på topp.
Var med om något liknande i affären en gång när jag med stor möda skulle fråga efter tändstickor, kassatjejen frågade om jag höll på att svimma...

Hursomhelst, jag fick boken, även om kursadministratören också fyllde i och hade sig.

Jag kan fortfarande inte förstå hur folk inte kan förstå att detta är ett problem, "det gör väl inget att du hakar upp dig lite ibland" säger dom. Visst det finns krig och svält och cancer, men i mitt vardagliga liv är alla andra problem småpotatis jämfört med stamningen. Man känner sig handikappad och underlägsen jämt, jämt.