Jobbigt...

Idag var jag med om en för mig svår situation med en grupp på ungefär 10 nya människor. Jag kände att min andning flög upp i halsgropen och det gick liksom inte att "andas ner" den. Jag skakade i hela kroppen också. När jag skulle prata inför alla, försökte jag verkligen lugna ner mig och tog (fantastiskt nog) en paus innan jag började prata. Men jag kände mig liksom helt låst i bröstkorgen och orden ville inte komma ut. Jag fick verkligen tvinga ut dem genom att pressa hårt på ljuden. Det blev mycket hårda förlängningar t.ex. mmmMMMMycket. När jag har fått ut ett ord efter mycken ansträngning fastnar jag lika hårt på nästa. Och nästa. Och nästa.
Det är verkligen svårt att få fram vad man egentligen tycker och känner och tänker. Om jag har tänkt ut att jag ska säga tre meningar så kanske jag sammanfattar det till en mening. Med mycket mindre nyanser och personlighet. Skönt att få skriva.

Sarah DF

Jag har faktiskt ändrat mig angående Sarahs Dawn Finers låt. Skrev i ett tidigare inlägg att låten var megatråkig, men efter att ha lyssnat på den på radio tycker jag som många andra att den är fiiiin. Så kom jag på vad det var för fel. Jag gillar helt enkelt inte den stora indiska saken hon har på sig. Kombinerat med de stora armrörelserna ser hon ut lite som en galen sektledare tycker jag.
Gud, vad jag är ytlig...

Stela svenskar

Egentligen tycker jag att det är skönt att bo i "stela" Sverige. Jag är inte så jättepigg på att prata med främlingar på bussen utan tycker det är skönt att få sitta tyst för sig själv. Men häromdagen hände något som fick mig att känna att vi svenskar kanske är lite väl stela.
Jag var i Stockholm och satt på tunnelbanan, med hörlurar i öronen. Bakom mig stod en man av utländskt ursprung och spelade dragspel. Jag tog ur lurarna, det lät riktigt bra, han var duktig. När han hade spelat klart bugade han sig och sa "tack tack". Ingen tog någon notis om honom. Han såg inte direkt ledsen ut, snarare verkade det som att han hade fått den reaktion han hade förväntat sig. Jag tyckte ändå lite synd om honom, så jag ignorerade min blyghet och gav honom en liten applåd. Han lyste upp litegrann och gick fram till mig med en plastmugg. Ja, det hade man ju kunnat ana, men visst var han värd några mynt för sin musikaliska talang.
Det kändes lite som att jag hade gjort en god gärning efteråt, inte med pengarna, utan med uppmärksamheten...

Melodifestivalen

Imorgon vill jag att Lili & Susie samt Amy Diamond ska gå vidare till Globen. Tycker de andra låtarna är så trista. BWO ska inte göra ballader, Dawn Finers vackra röst kompenserar tyvärr inte den megatråkiga låten och Caroline af Ugglas ska vi inte tala om... Det verkar som att folk gillar henne för att hon "vågar vara annorlunda". Vad är det egentligen i sig som är så bra med att vara annorlunda? Annorlunda fast utan sångröst, blir det ändå bra??
Star Pilots låt är rätt bra men det är ju en megakopia på Velvets låt "Take my body close" och ett gäng andra låtar, så ut med dom!

Jag mår bättre när jag är sjuk

Ja, ni läste rätt. Jag mår bättre. Psykiskt. För när jag känner mig sjuk, typ hängig, förkyld, så blir jag liksom loj på ett sätt som blir positivt. Jag har inte lika höga krav på mig själv, orkar inte älta alla misslyckanden och framför allt har jag inte lika stort fokus på stamningen. Jag pratar fortfarande svindåligt, men idag gick det ändå något bättre än vanligt tycker jag. För att jag inte orkade bry mig.
Nu tänker ni "men låt bara bli att tänka i alla situationer så är problemet löst". Jag hävdar att om det var så enkelt skulle det knappast vara något problem. Jag är så spänd, nervös och liksom på min vakt hela tiden. när jag är pigg och frisk.
Jag vet att det låter helt knäppt och naturligtvis vill jag inte gå omkring och vara sjuk jämt, men jag tyckte att det var en intressant iakttagelse.